I våras blev jag utmanad av en kollega att gå med i Bellmanstafetten. Jag började jogga hemmavid ganska omgående (tidigare har jag kört faktiskt ganska flitigt på vår trampmaskin i tvättstugan, men det ger inte rätta flåset).
Jag var riktigt nöjd med att jag hakat på, alla dagar utom den dagen då det var dags: Vad hade jag gett mig in på?
Jag var riktigt nöjd med att jag hakat på, alla dagar utom den dagen då det var dags: Vad hade jag gett mig in på?
Med Anders som coach sprang jag sedan 1 mil 3 dagar i veckan under en stor del av sommaren. Nu är Bellmanstafetten ett minne blott. Dock sprang jag på 29 minuter, ett resultat som jag som aldrig har varit en varken road eller snabb löpare, blev väldigt nöjd med.
Nå efter det är jag rädd för att tappa denna fysiska uppgradering i löpning, varför jag vill fortsätta springa. Som tur är är Anders road av löpning. Egentligen skulle han kunna springa ifrån mig hur enkelt som helst. Men han tycker att det är roligt att jag också är igång. Och utan honom som drivkraft skulle jag ha det betydligt svårare att ta mig runt joggandes, jag skulle sannolikt börja promenera. Så sedan i maj springer vi 3 gånger i veckan, numera en, högst två gånger av dessa på en mil. Nog kan alla dessa löparlopp medföra goda vanor. Nu kanske jag aldrig mer ställer upp på något lopp, men löpningen fortgår förhoppningsvis även framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar