lördag 23 juli 2016

Bilder på huset i Sandika utanför Östhammar

För drygt en månad sedan bytte min pappas hus/vårt sommarhus under hela min barndom ägare.
Pappa orkar inte ta hand om det längre.
Jag och min syster känner att vi inte heller har riktigt ork att ta över.
Så är det ju för många andra också.
Litet vemodigt är det dock. Pappa och jag for ut dit och tittade (och fotade) en sista gång helgen före överlåtelsen skulle ske. Pappa tyckte att det ändå var ganska skönt, han hade oroat sig en hel del över skötseln framöver.
Huvudbyggnaden syns nästan inte bakom all grönska.
Altanen.
Tänk att aldrig mer kunna sitta med en kaffekopp och titta ut över nejden en sommarmorgon.
Det märks att huset byggdes på 70-talet - mycket av interiören från den tiden är kvar - dörrarna klädda med väv bland annat liksom allt i träfärg.
Toaletten.
Storstugan med en mastodontspis som pappa murat själv - den är ok enligt alla regler och han har huggit mycket ved under åren speciellt under de senaste 20 åren då han flyttade hit efter föräldrarnas skilsmässa.
Det syns nog att den har använts mycket.
Storstugan var husets allrum och ett väldigt mysigt sådant vill jag minnas. Här har en hel del partier whist spelas under min barndom. Mamma fuskade och syrran drömde sig bort.
Köket var också en 70-tals historia. Ganska trångt, men med så mycket skåp så allt fick plats ändå.
Föräldrarnas sovrum.
Vägg i vägg med köket.
Skogen omringade huset på baksida och sidor.
Utgången.
Mitt rum då jag var barn.
Hallen med den höga träpanelen.
Syrrans rum då vi var barn.
Andra fönstret i syrrans rum.
Loftet med 130 centimeters takhöjd - en dröm för barn - syrran och jag tillbringade mycket tid häruppe regniga dagar.
Loftet sträckte längs hela mittpartiet av huset.
Mitten av loftet med möjlighet att titta till isolerineg av huset...
Utsidan av sidan där syrran och jag hade våra rum.
Baksidan av huset.
Snickarboa.
Detta hus byggde pappa efter han hade flyttat ut - vi använde det aldrig.
Men det ser gediget ut inuti.
Det fanns dock ingen el i det vilket kan ha påverkat.
Detta hus har använts desto mer.
Inne i detta bodde hela familjen under våra första åtta år här (jag var 2 eller 3 då vi köpte tomten och första sommaren slogs detta hus upp).
Syrrans och min säng som pappa hade byggt.
Man minns märkliga saker - jag minns just nu när syrran och jag vaknade en morgon av att mamma och pappa hade plockat smultron och trätt på strån som vi fick i dessa sängar.
Denna ek har stått här hela vår tid här - den har visserligen växt. Allt från barndomen tenderar att få ett rosa skimmer då jag tänker tillbaka. Så är det måhända för alla.
Där borta har vi Sandikafjärden.
På väg ner till båtbryggan.
Så många båtar hade inte lagts ut då vi var där.
De flesta låg kvar på land, upp- och nedvända.
En ensam stol.
Från bryggan.
Bild mot bondgården.
Många hus tycks ha tillkommit sedan min barndom.
MEn mycket är sig likt - här fastnade pappa med vår katamaran (med uppblåsbara plast pontoner) medan jag rodde dit som en räddare i nöden med vår eka och kunde dra bort honom.
Badbryggan skymtar på håll.
Det är något speciellt med naturen i Roslagen.
Kan vara att jag känner så för att jag tillbringade alla mina somrar här som barn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar